Det fortsätter regna, vägar rämnar och semesteröar brinner och från svenskt håll har vi bokat semesterresor som galningar! För att vi tycker att vi är värda det och för att vi intalar oss att ALLA andra ju gör precis det.
Vill vi något letar vi rätt på argument som motiverar att vi kan få det. Och vi är oerhört skickliga på det. Men som Maria Wolrath Söderberg säger i sitt Sommar (P1) finns det en intressant grej här, som också innebär en sorts möjlighet. Nämligen att vi i vår interna diskussion med oss själva bara kan använda argument som ses som giltiga bland de människor som är viktiga för oss. Andra argument duger inte och fortsätter; ”Tänk att jag är på en tjejmiddag. Jag berättar om resan jag ska göra till Costa Rica på påsken och någon frågar: ”Och hur tänker du om flygresan och klimatet?” Och jag svarar: ”Med tanke på hur mycket jag källsorterat så ligger jag på plus.” Men min kompis säger: ”Men hallå, du måste nog sortera dina sopor i trettio-fyrtio år för att ens komma i närheten av EN flygresa.” Då är argumentet inte längre gångbart. Och då händer något spännande – när räddningsplankorna, argumenten, inte längre funkar – då står man öga mot öga med sin inre spricka. Det är mycket obehagligt. Det ruskar om hela ens identitetsupplevelse. Och det, har man sett, driver på beteendeförändringar. Därför är det intressant att granska och problematisera och sprida kunskap om sådana här argument. Det bidrar till en slags självsanering, en kritisk självreflektion som får folk, ja vissa i alla fall, att ta sig i kragen och ta ansvar. Man tenderar att jämföra sig med sin närmaste krets, se den konsumtionen som normal. Om man inte kan leva på det sättet uppfattar man det gärna som orättvist. ”Jag är i alla fall inte värst” är något vi tröstar oss med.
Många intalar sig själv att det inte spelar någon roll ”vad lilla jag gör” Men det spelar roll vad vi alla gör! Det är vi människor som påverkar varandra och kan förändra system, lagar och regler – politiker, ledare, företagsledare, mediefolk.. Vi skapar berättelser som vi har förmågan att tro på och vi har en fantastisk förmåga att samarbeta och lösa problem. Om vi bara vill! Och framförallt måste vi tro på vår förmåga att kunna göra det. De flesta har hört vad man behöver prioritera i en överlevnadssituation och vet att vatten är viktigare än mat men det är inte det viktigaste. Du överlever utan mat i tre veckor (eller månader), utan vatten i tre dagar, utan skydd mot naturens krafter i tre timmar, utan syre i tre minuter och utan hopp i tre sekunder. HOPP är viktigast! Maria Wolrath Söderberg, forskar om människors glapp mellan klimatkunskap och handling och har du inte redan lyssnat på hennes sommarprat har jag bara en sak att säga; GÖR DET NU! Det är allvarligt, men HOPPFULLT och jag avslutar med den mening som jag anser är världens vackraste; Det vi mest av allt behöver i livet, är någon som får oss att göra det vi kan.
